Horripilant

Okej - jag ska vara rak här. Så pass horisontal att man skulle kunna använda mig som linjal. Jag förstår inte hälften av Horripilant. Det är ett väldigt, väldigt, väldigt konstigt spel. Det är knappt ett spel, om jag ska vara ärlig. Men trots detta har det slukat alldeles för mycket tid. Det har varit lite som att ett slukhål plötsligt öppnats under mina fötter och jag liksom har hängt där på kanten av hålet och försökt att kravla mig upp medan gravitationen dragit mig nedåt - längre ner i eländet.

Inkrementella klick-spel. Det är lite av helvetet inom spelvärlden. Man vet att det finns vettigare saker att lägga sin tid på men ändå sitter man där, framför skärmen och klickar på en knapp om och om igen och ser siffrorna öka i stadig takt. Det är ju nåt nästan hypnotiserande att se siffror multipliceras i stadig takt samtidigt som man uppgraderar och låser upp nya saker. Men är det roligt? Jag vet inte riktigt.
<bild>Yxa gran och uppgradera rustningen. Om och om igen.</bild>
"Idle games", "auto clickers" och "incremental games" är ju en helt egen genre där utbudet verkligen blandar och ger. Vissa spel känns mer som spel än ett visuellt element - och Horripilant är lite för tunt när det kommer till spelande. Det är för självgående för min smak - trots tjusig estetik och allmänt vrickat tema.

Om jag ska spela spel i den här genren vill jag delta mer. I Horripilant är det enda man gör att hugga ved, hacka sten och utvinner järn - och trycker på "weak points" när man lunkar omkring automatiskt i dungeon crawler-portionen. Allt detta sker dessutom automatiskt efter ett tag och då spelas spelet bäst i en minimerad ruta samtidigt som man gör något vettigt.

Ved, sten och järn använder man för att uppgradera sitt svärd och rustning vilket krävs för att komma längre i kryptan. Väl där samlar man på sig kött som man kan låsa upp nya grejer med. Efter att ha vandrat längre ner i fängelsehålorna och grottorna och när man slaktat tusentals råttor, kråkor och skelett så kan man börja om från noll igen och låsa upp nya funktioner som gör att allting går snabbare nästa vända.
<bild>Den här snubben kan man låna medhjälpare av - om man betalar med lite kött.</bild>
Det finns några pusselelement också. De är en så pass liten del av spelet men ändå värda att nämna. Då och då plockar man på sig saker under sina krypt-eskapader - tänk nycklar, konstiga stenar och annat lullull. Dessa använder du sedan, på olika sätt, för att få tillgång till hemliga rum och nya funktioner. Men sen finns det saker jag inte förstår hälften av, inte ens en fjärdedel. En bok som är tom som jag ska dechiffrera? En brasa som jag kan släcka genom att slänga kött på den? En fasansfull gubbe i en brunn? Jag vet inte och... jag kommer nog inte ta reda på det.

Horripilant är ett välgjort spel. Det har en egen identitet, är tjusigt i all absurditet och rullar siffror på ett beroendeframkallande sätt. Men (!) - det är inte särskilt mycket spel och heller aldrig särskilt roligt. För att på riktigt njuta av det här måste man ha spelat alla andra spel som är mycket bättre i samma genre samtidigt som man hungrar efter mer. Jag är inte där än - men jag respekterar Horripilant för vad det är. Det är bara inte för mig.